Grundaren och anfadern till den så kallade Suzukimetoden var Shinichi Suzuki (鈴木 鎮, 1898-1998)
Många tankar han hade anses nu som sund pedagogik inom fler gebit än instrumentalundervisningen.
Idéen Suzuki hade var att varje barn kan lära sig tala sitt modersmål och han ville sträva efter att lära ut instrumentalspel på samma sätt. Barnet ska lära sig i sin egen takt utifrån sina olika anlag till vad som i vardagsspråk kallas talang.
Grundpelare är lyssna-härma-repetera.
Det är viktigt att barnet ständigt får uppmuntran av både lärare som omgivningen hemma och att lyssna på musik är mycket viktigt för att tillgodo göra sig det verktyg som behövs för att kunna spela.
Suzukimetoden har ett eget väl genomarbetat material. Första boken består av internationella folkvisor och korta stycken från den klassiska repertoaren. När ett stycke är ‘klart’ lämnar man det inte utan under studiet återkommer man till stycket för att förfina det med de nya verktyg eleven tillgodo gjort sig.
Tvärtemot vad som möjligen är en allmän uppfattning är inte Suzukimetoden elitistisk. Den är till för alla och slutmålet är inte att alla elever ska bli yrkesverksamma musiker. Snarare används musiken och instrumentalspelet för att hjälpa till att utveckla barnets personlighet.
Jag är ännu inte utbildade Suzukipedagog men har själva gått i Suzukiundervisning som barn och ungdom, 11 år närmare bestämt. Målet är att utbilda mig så snart ett kurstillfälle ges.